LABRADORENS RASSTANDARD
Historik
Labradoren kommer troligen från Kanada, där fiskare använde den för att simma iland med förtöjningsrep till båtar. Besökande engelsmän fascinerades av dessa duktiga simmare och apportörer och tog rasen till England i början av 1800-talet. Där korsades den bland annat med andra retrieverraser och blev populär som apportör vid småviltsjakt. Den fick sitt namn, godkändes som ras av den engelska kennelklubben 1903. I dag anses England vara rasens hemland. På 1970-talet ökade rasen stort och den är i dag mycket populär.
Användningsområde
Labradoren är en jakthund som arbetar efter skott och används för att apportera fågel och småvilt. Den meriteras på jaktprov och utställning. Egenskaperna, vilka behövs för att bli en duglig apportör, bland annat samarbetsvilja, dresserbarhet och arbetslust gör att den kan användas till nästan allt. Många meriterar sin hund på viltspår och använder den som eftersökshund. Den används också som ledar-, service- och narkotikahund och inte minst som familjehund. Även om rasen inte är en brukshund är det många som tränar och tävlar inom bruksgrenarna och i lydnad.
Hälsa
Det är en relativt frisk ras. De problemområden som bör belysas är höfter (HD), armbågar (ED), ögon, fetma och hältor. För ögonsjukdomen PRA finns nu ett DNA-test där resultatet registreras av Svenska Kennelklubben. Besök gärna rasklubbens webbplats för mer information.
Egenskaper / Mentalitet
En labrador ska vara social, glad, snäll samt vänlig och spontan i kontakten med andra hundar och människor.
Den är intelligent och följsam och har en stark vilja att vara till lags och är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare. Den vill gärna bära på olika saker. Labradoren behöver rätt mycket motion, men framför allt behöver den aktiveras och få meningsfulla uppgifter. Det kan vara att apportera på jakt, apportera dummies, personsöka, viltspåra, träna lydnad eller till exempel söka kantareller i skogen. Det viktiga är att den får använda huvudet.
Storlek och utseende
Rasen är starkt byggd, kompakt och mycket rörlig, med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och starkt ländparti och starka bakben. Mankhöjd för hanar är ca 56–57 cm och tikar ca 55–56 cm. Pälsen skall vara kort och tät utan vågor eller fransar och kännas jämförelsevis hård vid beröring, samt ha vattenavvisande underull. Svansen ska vara mycket tjock vid ansättningen och smalna gradvis mot spetsen. Färgen är enfärgat svart, gul eller leverbrun. Gult får variera från ljust gräddfärgat till rävrött. Vit fläck på bröstet kan förekomma.
Pälsvård
Rasen är lättskött och har en smutsavvisande päls. Under fällningsperioderna kan man lämpligen borsta sin labrador med till exempel en borste med gummipiggar. Vid behov badas hunden med eller utan schampo. Ska man ställa ut sin labrador kan man inför utställning runda av de yttersta håren på svansen. Bad med schampo strax innan utställning bör undvikas.
Övrigt
Labradoren är en av våra mest populära hundraser och mycket omtyckt tack vare sitt vänliga sinnelag och sin stora dresserbarhet.
Inom rasen finns uppfödare med olika målsättning med sin avel – några har inriktning främst på de exteriöra egenskaperna, medan andra framför allt är intresserade av de jaktliga (jaktlabrador).
Det är därför viktigt att du som blivande labradorägare är klar över vilken rastyp du önskar.
Denna text är framtagen i samarbete med rasklubben. Texten har kopierats från SKKs webbplats. |
|
Ny standard
Svenska Kennelklubben (SKK) har publicerat en ny rasstandard för labrador retriever, fastställd av SKKs Standardkommitté 2011-04-27. Det är en översättning av FCIs (den internationella sammanslutningen för kennelklubbar – Fédération Cynologique Internationale) standard för labrador. Eftersom SKK är ansluten till FCI är det den publicerade FCI-standarden som är giltig även i Sverige.
Rasstandarder revideras av kennelklubben i respektive ras hemland, i detta fall The Kennel Club i Storbritannien. Revideringen denna gång föranleddes av engelska kennelklubbens arbete med att justera sina rasers standardtexter där de skulle kunna leda till exteriör överdrift till men för hundens hälsa. The Kennel Club påbörjade arbetet efter BBCs dokumentär om rashundar för några år sedan som de flesta nog har hört talas om.
För labradorens del har tillägg om överdriven massa/ övervikt gjorts i standarden i detta avseende.
Om man läser rasstandarden utgiven av The Kennel Club så har den i viss mån annat upplägg än FCIs/SKKs standard. Detta beror på den standardmall som FCI har beslutat ska användas. Innehållet är dock detsamma, även om viss text kan återfinnas under andra rubriker. I FCIs standard finns även numera angett rubriken ’Diskvalificerande fel’ vilket vi inte haft på labrador förut. De diskvalificerande fel som anges har dock tidigare angetts under rubriken ’Nota bene’ och har dessutom alltid varit diskvalificerande enligt utställningsbestämmelserna (f.d. 0 pris, numera priset Disqualified), det vill säga hund som är aggressiv/extremt skygg samt hund med anatomiska defekter/abnormiteter. Dessa saker är generellt diskvalificerande för samtliga raser.
Jämfört med SKKs tidigare gällande standard så skiljer sig den nya standarden i följande delar:
- texten under rubriken ’Bakgrund/ändamål’; i den engelska standarden finns ingen text om detta, men FCI har fått ok från The Kennel Club att under denna rubrik använda del av den raspresentation som finns på engelska kennelklubbens hemsida.
- tillägg under rubriken ’Helhetsintryck’; ”(vilket utesluter övervikt eller överdriven massa)” tillägg under rubriken ’Bröstkorg’; ”- denna effekt får inte skapas genom övervikt.”
- tillägg under rubriken ’Fel’; ”…och dess påverkan på hundens hälsa och välbefinnande samt förmåga att utföra sitt traditionella arbete.
- ”anpassning till FCIs nya standardmall; en del text är flyttad till en annan rubrik, nya mellanrubriker har införts, någon mellanrubrik har ändrats.
- idealmankhöjden för tikar; f.d. 55-56 cm, numera 54-56 cm På följande sidor publiceras hela den nya standarden för labrador.
Utställningskommittén
|
