ANDRA SJUKDOMAR
Labradorer kan drabbas av sjukdomar, nedan är några av dom.
CNM (Läs mer)
Sjukdomen, som också ibland kallas Hereditary myopathy of the Labrador Retriever eller Labrador Retriever Myopathy, finns i en liknande form hos människor. De klassiska symptomen är att valpen vid cirka 2-5 månaders ålder tappar i vikt och att den får en stel gång, tål motion sämre, och blir muskelsvag. Musklerna utvecklas inte normalt. Hunden får också tillväxtproblem. Vid ett års ålder stabiliseras sjukdomen oftast. Hos vuxna hundar märks sjukdomen genom onormal hukande kroppsställning och onormala rörelser. Med tiden får hunden även problem med luftvägarna och synproblem.
PNP (Läs mer)
PNP
innebär en utvecklingsrubbning i njurarna som anses bero på en störning av utvecklingen av njurarna under fosterstadiet. Symptomen är de som vanligtvis finns vid alla njursjukdomar och består av ökad törst och urinering, aptitlöshet och avmagring, kräkningar, diarré och uttorkning. Njurarna fungerar alltså inte. Hur snabbt njursvikten utvecklas varierar men den är alltid kronisk.
EIC (Läs mer)
EIC
är en neurologisk sjukdom där överföringen av impulser mellan nerver och muskulatur inte fungerar som den ska. Symptomen visar sig vanligen mellan 7 månader och 2 års ålder, då hunden efter 5-15 minuters hård ansträngning blir vinglig, "tappar" bakdelen och till slut ramlar omkull.
EPILEPSI
Epilepsi är en sjukdom som vi i dagsläget har alltför dålig information om när det gäller t ex ärftlighet. Sjukdomen drabbar både hundar och hundägare och det är viktigt att vi lär oss mer för att eventuellt kunna förebygga uppkomsten av nya fall. Det är därför viktigt att ni som äger eller har fött upp hundar med epilepsi rapporterar in dessa fall till avelsgruppen. Även om ni har rapporterat in fall till tidigare avelsråd ber vi att ni återigen lämnar information om dessa till oss.
SKROVELNÄSA
Discoid Lupus är det officiella namnet på den åkomma som många kallar för "skrovelnäsa" eller "skrovelnos". Kort sagt innebär sjukdomen att hunden har mer eller mindre sprucken nosspegel. Discoid Lupus är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att immunsystemet motarbetar sig själv. Sjukdomen börjar med förlust av pigment på nosen (exempelvis kan en svart nos börja bli gråaktig). Detta följs av att nosen blir torr (sträv) vilket kan orsaka sprickor på nosspegeln som ibland kan blöda. Ibland kan skinnet omkring nosspegeln se konstigt ut och sprickorna och såren kan fortsätta uppåt nosen en bit. Discoid Lupus kan variera i hur allvarlig den är och hur mycket hunden påverkas. Vissa hundar har inte ont alls, men för andra kan tillståndet vara mycket smärtsamt. En hund med Discoid Lupus är känsligare för ultraviolett ljus än andra hundar, vilket innebär att tillståndet kan verka variera över året (mer synligt under den soligare årstiden). För vissa hundar kan symptomen därför lindras genom att hunden hålls ifrån solsken och man kan till och med använda solskyddsmedel på nosen. Om nosspegeln har mycket sprickor och hunden har ont, behövs medicinering.
Det är oklart hur Discoid Lupus nedärvs. Vi vet att det förekommer i vår ras, men inte i hur stor omfattning. Det finns andra raser som är mer drabbade, t ex collie. Vi behöver veta mer om hur vanlig sjukdomen är bland labradorer och om det är så att den finns inom vissa linjer t ex. Först då kan vi eventuellt göra något för att minska förekomsten av sjukdomen eller åtminstone förhindra att den ökar. Vi ber därför er som har en hund med "skrovelnäsa" eller som har fött upp hundar med sjukdomen - rapportera fallen till avelsgruppen!
DVÄRGVÄXT
Dvärgväxt
uppträder i flera olika varianter och kan vara allt från mycket tydlig till diffus i symptom. Den kan vara oproportionerlig: Hunden har normal kroppsstorlek men tillväxten i benen sker långsamt och dessa förblir korta då hunden växt färdigt. Benen kan även vara krokiga. Eller proportionerlig: Hela hunden är liten till växten och har ett valpaktigt utseende.
Dvärgväxt är en åkomma som uppträder inom många olika raser, däribland labradoren. Dock har få fall blivit kända inom labradoraveln och därmed finns relativt lite kunskap och forskningsmaterial om denna defekt. Forskare i USA har, på amerikanska linjer, studerat kopplingar mellan dvärgväxt och diverse olika ögondefekter. Man har funnit belägg för ett samband mellan dvärgväxt och ögonsjukdomen Retinal Dysplasi (RD), då i den inkomplett dominanta formen som ger upphov till näthinneveck. Denna koppling är ännu inte funnen i europeiska linjer, men vid misstänkt fall av dvärgväxt är det tillrådligt att låta ögonlysa samtliga individer i den aktuella kullen. Ju tidigare ögonlysningen sker, desto större chans att kunna identifiera en eventuell koppling. Ögonlysande veterinärer har kännedom om denna koppling.
Arvsmönstret för själva dvärgväxtgenen är betecknad som "oidentifierad" men tros vara autosomalt recessiv, vilket innebär att en till synes normalväxt hund kan vara anlagsbärare och måste korsas med en annan anlagsbärare för att defekten skall uppstå hos avkomman. Genen som ger upphov till dvärgväxt är inte heller identifierad och det finns därmed inget test att använda för att se om en hund bär på anlaget.
Dvärgväxt uppträder i flera olika varianter och kan vara allt från mycket tydlig till diffus i symptom. Den kan vara oproportionerlig: Hunden har normal kroppsstorlek men tillväxten i benen sker långsamt och dessa förblir korta då hunden växt färdigt. Benen kan även vara krokiga. Eller proportionerlig: Hela hunden är liten till växten och har ett valpaktigt utseende.
Dvärgväxtformen upptäcks lättast under uppväxten, då symptomen ofta är som tydligast. Den misstänkta individen bör röntgenundersökas. Den medfödda variant som kan direktbehandlas är hormonrelaterad och uppstår ur nedsatt sköldkörtelfunktion, sk hypothyreoidism. Denna variant är dock mycket ovanlig.
Avelsgruppen håller för närvarande på att utreda de fall av dvärgväxt som har inrapporterats. Kontakt har etablerats med ett flertal forskare, bl a vid SLU och vi hoppas på ett samarbete för vidare forskning och nya rön inom området dvärgväxt. För att vi ska kunna gå vidare med våra undersökningar och i förlängningen, förhoppningsvis kunna bidra till en upptäckt kring vad som styr defekten, krävs dock betydligt mer forskningsmaterial och vi ber därför er som äger eller har fött upp misstänkt små eller konstaterat dvärgväxta individer att kontakta oss i Avelsgruppen. |
|
Hälsoprogram
Det är bra att känna till de sjukdomar och defekter som förekommer i rasen, både för dig som är uppfödare och för övriga labradorägare.
Det finns hälsoprogram hos Svenska Kennelklubben (SKK) och hälsorekommendationer hos LRK som bör följas i aveln. Syftet med hälsoprogram och rekommendationer är att rasen ska kunna bli så frisk som möjligt.
|
